Kapitel 3
Make the right choice

-  Oh my god. I shouldn’t have done that. I’m sorry. It’s you and Zayn, not me and you.

Liam vände sig om och sprang iväg. Jag suckade för mig själv och kollade ner i marken.

-  Hey, Alice! Vas’happenin?

Jag vände mig om och där stod Zayn.

-  Hello, Zayn.

-  What’s the matter? Are you mad at me for yesterday?

-  Not really. I’m just not… In the mood right now.

-  Oh, okay. Well, see you later! 6 PM, don’t forget.

-  No, I won’t.

Nu stod jag där ensam igen. Jag hade ingen aning vad jag skulle göra. Skulle jag bara följa med strömmen och strunta i Liam? Nej, det kunde jag ju inte göra. Jag var tvungen att prata med honom.

Jag gick runt i skolan och frågade om det var någon som hade sett Liam, men ingen visste var han hade tagit vägen. Då mötte jag Niall!

-  Niall! Hey, there!

-  Oh, Alice. Hi!

-  Have you seen Liam around?

-  No… I don’t think so…

Jag suckade ledsamt för mig själv. Hur skulle jag hinna prata med honom innan klockan 6 och berätta hur jag känner för honom?

-  Well. Thank’s anyway. See you around!

Niall nickade och log. Jag fortsatte att gå för att se om jag kunde hitta någon annan som möjligtvis sett honom.

-  Or wait! I may have seen him for an hour ago.

Jag vände mig förvånat om.

-  Really? Where?

-  I saw him with a girl. They were going to the library, I think.

-  I see. Thank you, Niall!

-  You’re welcome!

Jag sprang snabbt till biblioteket och öppnade hastigt dörren. Alla som satt i närheten kollade argt på mig. Jag log lite för att säga ”I’m sorry.” och smög sedan in. Jag gick runt och kollade överallt… Ingen Liam. Till slut såg jag Liam och någon okänd tjej sitta vid ett bord och pratade med varandra. Då bröt min ilska ut. Jag sprang emot dem och skrek högt;

-  Liam? What are you doing?

-  A… Alice?

Han reste sig upp och gick sakta emot mig.

-  It’s not what it looks like. You’ve got it wrong.

Då stannade jag upp och kollade på tjejen som bara log och sedan på Liam.

-  Then, who is she?

-  This is my sister, Ruth.

-  Sister…? Why is…

-  She lives in this city, so she decided to meet me. But it seems like you want to talk to me?

Jag nickade.

-  Do you mind, Ruth?

-  Not at all. I’ve got all day!

-  Thank you. Well, let’s go Alice.

Han kändes så… Annorlunda. Plötsligt stannade han upp och vände sig om.

-  I know what you want to tell me. I’ve already declined. It’s not you and me. It’s you and Zayn, that’s it!

Jag visste inte vad jag skulle saga.

-  You don’t have to say anything. It’s okay.

-  But Liam… I like you.

För en stund höjde han ögonbrynen men såg sedan allvarlig ut igen.

-  You can’t like me! Han skakade på huvudet. I don’t know how many times I have to tell you to make you understand.

Jag gick fram till honom och tog hans händer.

-  Alright. You don’t have to tell me anymore. We’re only friends. I get it.

Han kollade på mig och nickade. Sedan gick han därifrån.

Plötsligt hörde jag en röst som ropade på mig.

-  Alice? Alice, where are you?

-  I’m right here!

Det var Zayn, ännu en gång. Varför skulle han alltid komma när Liam hade gått? Det kändes inte direkt bättre då.

-  Come, I need to show you something!

Han tog tag i min arm och drog med mig in på hans rum.

-  Zayn, why are we here?

-  Wait, I just need to find it… Where did I put it…?

-  What are you talking about?

-  Oh, right here! Look!

Det var ett foto på två barn som kramade om varandra.

-  Okay…?

Jag kollade frågande på honom.

-  Can’t you see? It’s us! When we’re kids! Look on the backside.

Jag läste; “Alice Carter & Zayn Malik – 2000”

-  It’s true… It’s us. It’s really us…

-  That’s why we felt that we’d met before! This is it!

-  Yes, you’re right!

Innan jag visste ordet av hade Zayn dragit ner mig i sängen med mig underst och han över. Vi kollade länge på varandra.

- Alice. There has been one thing that I always wanted to tell you. But first I want to ask you something.

Jag nickade.

-  Is there something between you and Liam? I saw you kissed each other today.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Varför hade han inte sagt någonting förut?

-  No, there's nothing between us. It was an accident. We talked about it and said that it was wrong and that we are nothing more than friends.

-  I’m glad.

Han log emot mig och viskade;

-  I love you.

Sedan sjönk han sakta ner och kysste mig.

Efter en stunds mysande hade jag tänkt på en sak...

-  What happened, why did we split up?

-  I don't know. Everything I remember is this picture.

-  Me too... And I also remember a late night. I sat on a bench in a park when suddenly a strong light appeared. Then everything is black.

-  Same here. A light and then black. What did really happen that night?

Kapitel 2
Just a lie. Liam or Zayn?

-  What the hell, Liam? Why did you lie to me?

Zayn gick hastigt fram till Liam och ”biffade till sig”.

-  What are you talking about?

-  You know exactly what I’m talking about. Stop joking around.

-  Oh, you mean that thing I said about Alice?

-  Yes.

-  Haha. I’m sorry, it was a joke. So what did you ask her?

-  I asked her if she liked. She said yes. She said she liked me. Why did you lie and said she had told you she hated me and thought I looked like an ugly gay. Seriously?

-  I’m sorry. As I said, it was a joke.

-  It didn’t seem like a joke. I don’t feel like fighting right now. Goodnight.

-  Uhm… Goodnight.

Zayn gick och lade sig i sängen och somnade nästan direkt. Liam däremot, låg vaken hela natten och kunde inte sova.

-  Why did I lie to Zayn, for no reason? What is this feeling? What is this…? tänkte han för sig själv.

-  Time to wake up Alice!

Nicole och Mary hoppade upp i sängen för att få upp mig.

-  Yes… I’m up…

Jag satte mig upp i sängen och gäspade.

-  So what did you do last night? You seem so tired. Did you even sleep last night? Nicole stirrade förvånansvärt på mig.

-  Nothing special really.

-  Oh, come on. Something happened last night. Tell us! You know that you can trust us.

-  It’s not that.

-  So something happened last night?

-  I mean…  No… Oh, fine. I’ll tell you. I was about to go to bed and Zayn came…

-  Zayn?!

-  Yes. And he asked me if I said that I liked him. I said yes and then he just turned around and walked away.

-  Turned around and walked away?

-  Yes, that’s right. Please leave me alone now. I want to be alone today.

-  Zayn, what a stupid boy… We’ll never leave you alone. You’re heartbroken, we can see it!

-  No, I’m not.

-  Fine, if that’s what you want. Good luck for today. Bye.

-  Bye.

Nu ångrade jag verkligen att jag sa att jag inte behövde något sällskap idag. Det var egentligen det enda jag behövde just nu.
Jag gick upp och gjorde mig redo för dagen. Idag hade vi ledigt från lektionerna. Då kom jag på:

-  Oh, right. I planned to hang out with Zayn at 6 PM. Dammit.

Jag var verkligen inte på humör för att träffa Zayn idag.

-  Alice?

Jag vände mig om och där stod Liam.

-  Yes?

-  Uhm… Can we talk?

Jag tittade förvånat på Liam. Ville Liam prata med mig? Jag tänkte en stund och svarade sedan:

-  Yeah, sure. What do you want to talk about?

-  I want to talk private. Not here.

-  Oh, okay.

Nu blev jag ännu mer misstänksam. Varför ville Liam prata med mig? Vi gick ut och satte oss på en bänk på skolgården, så att ingen kunde höra.

-  So, what’s on your mind?

-  I want to talk about yesterday. I heard that Zayn asked you if you liked him and that you said yes.

-  That’s right. Why?

-  I’m sorry. I don’t know what got into me…

-  What are you talking about?

-  I said to Zayn that you hated him… I’m sorry…

Liam borrade ner ansiktet i händerna och började smågråta. Jag tänkte för mig själv; ”So it was Liam all the time…”

-  Hey, it’s okay.

-  Really? I thought you should be angry. I mean, what I did was really mean.

-  Yeah, whatever.

-  Damn. Why are you so kind?

-  Am I kind?

Jag skrattade nästan för mycket när jag sa det.

-  Sorry for laughing. But it sounded so funny. Never mind, I really need to talk to Zayn now. See you!

Liam gav mig nog den sötaste blicken jag sett på länge. Jag reste mig, vände mig om och tog några steg.

-  Alice, wait!

Jag vände mig förvånat om. Innan jag visste ordet av stod Liam framför mig och hade händerna på mina axlar.

-  Liam…? What the…

He kissed me and it felt good…

/ Blobbzi

Kapitel 1
Confession

De båda sprang emot mig och jag bara stod där med öppna armar och log. Nicole och Mary kramade om mig och skrattade av lycka. Det hade varit flera veckor sedan vi träffades sist. Sommarlovet hade varit så trist och långtråkigt. Det enda vi kunde göra för att få kontakt med varandra var att chatta med på MSN eller Facebook.
Som ni förstår bodde vi väldigt långt ifrån varandra och träffades endast i skolan, då vi går på en internatskola i England.

-  Alice Carter, Nicole Smith and Mary Newman, it’s time to start class!

-  Yes, of course, Mrs. Brown. We’re coming.

Vi gick in i klassrummet och satte oss på våra platser. När alla hade satt sig sade Mrs. Brown:

-  This year some of the third year students from another school will be with us. I hope you won’t mind that they’re here. You shouldn’t ask them why they’re here, it would just be a burden for them.

Som vanligt satt jag vid fönstret och kollade på skolgården och drömde mig bort. Platsen jämte mig var tom eftersom Nicole och Mary satt tillsammans, bakom mig.

-  Alice. Alice? Excuse me, Alice?

Mrs. Brown gick hastigt fram till mig.

-  Alice, did you hear me?

Jag satte mig stadigt på stolen, sträckte på mig och sade:

-  Yes, Mrs. Brown. I heard what you said. Where are they?

Hon pekade mot dörren som öppnades och in kom 5 killar. Sedan kollade hon på mig och det var som om jag visste att det var jag som skulle visa dem runt i skolan, så jag bara nickade. Mrs. Brown gick tillbaka till katedern och presenterade de nya eleverna.

-  Hello guys. This is our class. As you can see, we are not that many students here, it’s because this is a boarding school. Very well. Could you introduce yourself?

-  Sure, Mrs. Brown. Hello everyone! I’m Liam Payne.

-  Hi! My name is Harry Styles.

Jag satt fortfarande och dagdrömde lite.

-  Hey! I’m Zayn Malik.

När jag hörde namnet Zayn spärrade jag upp ögonen och stirrade på honom. Jag vet att jag hade hört namnet förut, men vart då…? Jag kunde verkligen inte komma på något, så jag beslöt mig för att fråga honom efteråt.

-  Hello! I’m Niall Horan.

-  And my name is Louis Tomlinson.

Jag hörde fnissande bakom mig och visste att det var Nicole och Mary, så jag tittade bak och blinkade lite åt dem. Då hörde jag Mrs. Brown säga:

-  Zayn, you can sit beside Alice. She’s right there.

-  Oh, okay. I don’t mind, svarade han.

Han gick med tunga steg mot mig och drog ut stolen bredvid mig och satte sig. När jag kollade på honom hade han ett stort leende på läpparna och jag kunde inte motstå att le lite jag med.

-  Hey, Alice. I really like your hair.

Jag tittade frågande på Zayn. Vart kom det där ifrån, tänkte jag…

-  Huh? Really? Thank you, I guess, svarade jag.

-  You’re welcome.

Nu log han mot mig sådär som han hade gjort när han satte sig. Det var någonting, med det där leendet. Någonting som fick mig att bli alldeles varm inombords. Från ingenstans sade jag…

-  Zayn… Have we met before?

Han kollade på mig med sina stora lysande ögon och svarade…

-  I don’t know… Actually, I was going to ask you the same. It feels like we have met somewhere before.

-  Yes, I feel the same!

-  Hrumph. Alice and Zayn, could you please be quite?

Mrs. Brown stirrade på oss. Jag kände mig alldeles för träffad och stirrade ner på bänken.

-  Sorry, Mrs. Brown. sade Zayn och vände sedan emot mig och viskade…

-  Don’t worry. It’s no big deal.

Jag brukade inte vara den som pratade mycket, så för mig var det väldigt jobbigt. Men nu när Zayn sade det där, kändes det så mycket bättre. Jag försökte få fram ett leende, men lyckades knappt och satt sedan tyst, resten av lektionen.

Efter lektionen var det lunchrast och dags för mig att visa killarna runt. Dock hade några andra tjejer redan hunnit före, så jag struntade i det. Jag, Nicole och Mary satte oss vid bordet som vi alltid brukade sitta vid.

-  Uhm… So girls, what do you think about the new boys? frågade jag

-  I really like that blonde guy. Niall, right? He’s so cute and charming. svarade Nicole hastigt.

-  I like Louis. He’s also very cute and charming and so sexy, haha!  Mary kollade runt lite för att se om det var någon som hade hört henne. Hon var lite mer av den blyga typen.

Nicole och Mary stirrade på mig, som om det väntade på vad jag skulle säga.

-  So, which one of them do you like? I can bet you will say Zayn. sade Nicole och Mary i kör.

-  That’s right. Zayn. I like his mysteriousness. He is beautiful.

-  You think so? hörde jag röster bakom mig som sa.

Fan, alla killarna hade hört. Vad skulle jag göra nu? Jag satt där helt förstenad och ville bara försvinna. Fy vad pinsamt detta var.

-  Hey, don’t worry. It’s not like we will kill you just because we found out that you like Zayn. He’s not even here right now.

Jag kollade förvånat bakom mig. Där stod alla killarna förutom Zayn. Jag samlade mod och frågade…

-  Where is Zayn? I thought you guys were always together.

-  He’s on the toilet. But we got to go. See you girls later!

Jag log emot dem och vinkade.

Skolklockan ringde och skoldagen var slut. Nu fick man göra precis vad man ville, så länge man var tillbaka till klockan 20.00, för att sedan äta kvällsmat och gå och lägga sig.

Jag spelade fotboll och hade träning från klockan 16 till 18, varje dag. Efter det gjorde jag inte så mycket.

Klockan slog 22.00 och det var dags för mig att sova. Jag skulle precis öppna dörren till sovrummet då jag kände en hand på min axel. Jag vände mig om och där stod Zayn…

-  Alice. I’m sorry for today. I really wanted to hang out with you some more, but it seemed like you and me had too much to do.

-  Haha, Zayn. Don’t worry. We can be with each other tomorrow. Okay? Let’s say from 18-20.

-  Alright. And there was one more thing I wanted to talk to you about. I heard Liam said that you said you thought I was beautiful… And you liked me… Is that true…?

Jag stod med hjärtat i halsgropen. Vad skulle jag svara? Jag ville ju inte ljuga.

-  Yes, that’s right. I said so.

Jag förväntade mig ett svar, men det enda han gjorde var att vända sig om och gå därifrån…

/ Blobbzi