Kapitel 3
Make the right choice

-  Oh my god. I shouldn’t have done that. I’m sorry. It’s you and Zayn, not me and you.

Liam vände sig om och sprang iväg. Jag suckade för mig själv och kollade ner i marken.

-  Hey, Alice! Vas’happenin?

Jag vände mig om och där stod Zayn.

-  Hello, Zayn.

-  What’s the matter? Are you mad at me for yesterday?

-  Not really. I’m just not… In the mood right now.

-  Oh, okay. Well, see you later! 6 PM, don’t forget.

-  No, I won’t.

Nu stod jag där ensam igen. Jag hade ingen aning vad jag skulle göra. Skulle jag bara följa med strömmen och strunta i Liam? Nej, det kunde jag ju inte göra. Jag var tvungen att prata med honom.

Jag gick runt i skolan och frågade om det var någon som hade sett Liam, men ingen visste var han hade tagit vägen. Då mötte jag Niall!

-  Niall! Hey, there!

-  Oh, Alice. Hi!

-  Have you seen Liam around?

-  No… I don’t think so…

Jag suckade ledsamt för mig själv. Hur skulle jag hinna prata med honom innan klockan 6 och berätta hur jag känner för honom?

-  Well. Thank’s anyway. See you around!

Niall nickade och log. Jag fortsatte att gå för att se om jag kunde hitta någon annan som möjligtvis sett honom.

-  Or wait! I may have seen him for an hour ago.

Jag vände mig förvånat om.

-  Really? Where?

-  I saw him with a girl. They were going to the library, I think.

-  I see. Thank you, Niall!

-  You’re welcome!

Jag sprang snabbt till biblioteket och öppnade hastigt dörren. Alla som satt i närheten kollade argt på mig. Jag log lite för att säga ”I’m sorry.” och smög sedan in. Jag gick runt och kollade överallt… Ingen Liam. Till slut såg jag Liam och någon okänd tjej sitta vid ett bord och pratade med varandra. Då bröt min ilska ut. Jag sprang emot dem och skrek högt;

-  Liam? What are you doing?

-  A… Alice?

Han reste sig upp och gick sakta emot mig.

-  It’s not what it looks like. You’ve got it wrong.

Då stannade jag upp och kollade på tjejen som bara log och sedan på Liam.

-  Then, who is she?

-  This is my sister, Ruth.

-  Sister…? Why is…

-  She lives in this city, so she decided to meet me. But it seems like you want to talk to me?

Jag nickade.

-  Do you mind, Ruth?

-  Not at all. I’ve got all day!

-  Thank you. Well, let’s go Alice.

Han kändes så… Annorlunda. Plötsligt stannade han upp och vände sig om.

-  I know what you want to tell me. I’ve already declined. It’s not you and me. It’s you and Zayn, that’s it!

Jag visste inte vad jag skulle saga.

-  You don’t have to say anything. It’s okay.

-  But Liam… I like you.

För en stund höjde han ögonbrynen men såg sedan allvarlig ut igen.

-  You can’t like me! Han skakade på huvudet. I don’t know how many times I have to tell you to make you understand.

Jag gick fram till honom och tog hans händer.

-  Alright. You don’t have to tell me anymore. We’re only friends. I get it.

Han kollade på mig och nickade. Sedan gick han därifrån.

Plötsligt hörde jag en röst som ropade på mig.

-  Alice? Alice, where are you?

-  I’m right here!

Det var Zayn, ännu en gång. Varför skulle han alltid komma när Liam hade gått? Det kändes inte direkt bättre då.

-  Come, I need to show you something!

Han tog tag i min arm och drog med mig in på hans rum.

-  Zayn, why are we here?

-  Wait, I just need to find it… Where did I put it…?

-  What are you talking about?

-  Oh, right here! Look!

Det var ett foto på två barn som kramade om varandra.

-  Okay…?

Jag kollade frågande på honom.

-  Can’t you see? It’s us! When we’re kids! Look on the backside.

Jag läste; “Alice Carter & Zayn Malik – 2000”

-  It’s true… It’s us. It’s really us…

-  That’s why we felt that we’d met before! This is it!

-  Yes, you’re right!

Innan jag visste ordet av hade Zayn dragit ner mig i sängen med mig underst och han över. Vi kollade länge på varandra.

- Alice. There has been one thing that I always wanted to tell you. But first I want to ask you something.

Jag nickade.

-  Is there something between you and Liam? I saw you kissed each other today.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Varför hade han inte sagt någonting förut?

-  No, there's nothing between us. It was an accident. We talked about it and said that it was wrong and that we are nothing more than friends.

-  I’m glad.

Han log emot mig och viskade;

-  I love you.

Sedan sjönk han sakta ner och kysste mig.

Efter en stunds mysande hade jag tänkt på en sak...

-  What happened, why did we split up?

-  I don't know. Everything I remember is this picture.

-  Me too... And I also remember a late night. I sat on a bench in a park when suddenly a strong light appeared. Then everything is black.

-  Same here. A light and then black. What did really happen that night?